Ni minns kanske hur jag nojade mej över att flytta hem och hur jag sista veckorna grät så gott som dagligen över att behöva lämna Tyskland och Tysklands bästa familj... Så aldrig trodde jag att det första jag skulle göra då jag steg av planet i Helsingfors, hörde finska och fick andas finsk luft igen var att börja gråta, av lycka. Känslan av att vara på hemmaplan igen var obeskrivlig!
Visst saknar jag Tyskland, men på ett bra sätt. Har massvis med fina minnen att minnas och berätta om dagligen och det räcker bra med det. Jag har inget behov av att åka dit genast jag fått lönen på kontot som jag trodde... Ungarna saknar jag mest från tiden i Tyskland, ännu värre blev det nu då det inte finns tid att träffas i sommar som vi planerat. Så nu måste jag vänta tills jag själv åker till Tyskland förrän jag får kramas med mina saknade favoriter. Jag är så avundsjuk på deras blivande aupair som flyttar in hos dem om dryga två veckor...
Nuförtiden jobbar jag på ABC i Oravais och umgås med mina sjuka vänner och knäppa släktingar de få dagar jag är ledig, trivs som en fluga i världens största dynghop med läget. Jag har slutligen bestämt mej för att lämna i Finland till hösten (ja, jag tror jag gått och kärat ner mej i Finland), söker lägenhet i Vasa och skall börja studera till socionom i slutet av augusti. Aningen ändrade planer, men jag känner verkligen inte för att bo på andra sidan gränsen mellan Finland och Sverige trots att min älskade bästis snart åker tillbaka till Umeå. Men vi vet ju att vi klarar oss utan varandra och det är ju inte alltför långt mellan Vasa och Umeå trots allt. Väldigt mycket kortare än mellan Umeå och Frankfurt...
Så varsågoda, en kort update och denna bloggs sista inlägg.
Over and out
 |
| <3 |
