jo, jag lever fortfarande. trots allt

Mitt löfte om att uppdatera oftare visade sig vara en enorm lögn. Men att jag inte har tid att uppdatera beror på att jag varit en väldigt upptagen tjej den senaste tiden. Mina arbetsdagar har av någon anledning blivit sakta men säkert lite längre, sällan jag slutar före åtta nuförtiden. Tror ju det mestadels beror på att vi alltid är ute så länge + att vi ätit utomhus ett par dagar så det tar aningen längre att städa undan. Men roligt så :) Redan i början av april åt vi middag utomhus. Tror jag inte skulle vilja äta middag utomhus i Finland fast det skulle vara i början av juni, haha.

Sen har det ju varit påsk. Familjen var till Bryssel och jag var två nätter i Frankfurt hos Janna och en natt på sydligare breddgrader (; Påskfirandet började med att fira Emilias födelsedag på Cocoon Club där vi också träffade på nykarlebybor. Och avslutades med att träffa Angis pappa och Angis ett par systrar. Toppen påsk all in all :)

Sen måste jag bara berätta om mina problem med männen i Frankfurt idag. Männen här verkar inte kunna motstå kvinnor med bara ben.. Dagens u-bahn upplevelser är bland det värsta jag någonsin varit med om då det handlar om äckliga män.
Dom hade vissa problem med u-bahnen idag, för jag hamnade att vänta 9 minuter på nästa som skulle ta mig till dagiset. Då jag stod och väntade märkte jag hur en mindre vacker, aningen äldre man stod och glodde som om han aldrig sett en kvinna förut. Av någon anledning sökte han sig bara närmare och närmare. I ett fall stod han så nära så att våra armar nuddade, jag tog genast ett steg åt sidan och blängde snabbt på honom för att han skulle förstå att det han håller på med INTE är okej. Det gick en stund och jag blev tvungen att byta ställning eftersom mitt ben började värka.. Till min förvåning kunde jag inte lägga benet bakåt eftersom något stod där, vände mig om och möttes av ett tandfattigt leende. Seriöst så rös jag till av åsynen. Jag skulle ha kunnat göra vadsomhelst för att u-bahn skulle kommit det ögonblicket!

Nåväl, jag fortsätter vänta och ser i ögonvrån att mannen står snett bakom mej bara ett par centimeter ifrån. OKEJ, att han skulle stå nära ifall det skulle vara trångt där vi väntar på vår jävligt försenade skjuts.. Men det finns faktiskt all plats i världen att stå på och han måste stå just där där jag stod. Plötsligt pickar han mej på axeln och frågar ifall U4 till Bockenheimer Warte går härifrån... SNÄLLA MÄNNISKA! Det står Bockenheimer Warte på tavlan ovanför honom och hur länge det är tills nästa u-bahn dit går + att det är enda destinationen (+ Festhalle/Messe) som man slipper till från stället där vi står på.

Då u-bahn äntligen kom tänkte jag att jag skulle vänta tills äcklet stigit på så jag kunde ta en annan vagn själv, så tänkte han också förutom att han ville ta samma vagn som mej. Slutligen skyndade jag mej på för att inte missa skjutsen och satte mig på ett ställe där det redan satt mycket folk från förr så att han skulle vara tvungen att sätta sig någon annanstans. MEN NEJ! Han tränger sig dit med oss andra, nuddar mitt bara knä och mitt bara lår hundratals ggr under de få minuter vi satt där. Jag drog undan benet flera ggr så han igen skulle fatta att jag inte njuter av hans uppmärksamhet.
Igen tänkte jag att han skulle få gå före mej så jag kunde ta den andra riktningen, men överlistades av honom igen.. Även fast han satt längst ut visade han att jag kan gå ut före honom, gentleman som han är (observera sarkasmen). Min första tanke då jag steg av u-bahn var att jag vill inte att barnen skall stöta på honom + att om han ser att jag går till dagiset, kan jag börja vänta mej hans sällskap dagligen. Så jag går mot motsatt riktning från dagiset och tar en omväg för att förhoppningsvis slippa äcklet. Trodde redan jag sluppit honom då jag plötsligt känner en hand på min röv/höft. Var inte så svårt att gissa vem som tafsade denna gång... Nu undrade han om han kommit till Bockenheimer Warte. Bockenheimer Warte är ändstation, du slipper altså inte längre med U4. Då du kliver av u-bahn står namnet på stället med stora bokstäver så t.o.m. en blind människa knappast skulle undgå texten, och ändå är han tvungen att fråga.
Vid detta tillfälle är jag fem före tårar, svarade kort att han är på rätt ställe och sprang BOKSTAVLIGEN uppför alla trapporna och tog sen omvägen till dagis. Fick antagligen ha villat bort honom då jag sprang upp och ner för ett par trappor, för jag såg inte skymten av honom sen senare.
Klart han inte skulle ha kunnat göra något, mitt på dagen och där fanns ju många andra människor också. Men fy sjutton så obehagligt!!

Det slutar inte här heller, utan på vägen hem stötte jag på ett liknande äckel. Denna gången ignorerade jag äcklet totalt från början och trodde han skulle fatta vinken och låta mej vara. Men nej, då börjar han fråga ut barnen om mig vilket jag inte heller tycker om. Jag talade om för barnen på finska att de inte behöver svara honom, men som jag kanske tidigare nämnt så älskar barnen att diskutera med okänt folk. Jag tappar humöret helt och ber honom sluta fråga ut barnen om mig, skulle jag vilja att han vet något om mej skulle jag berätta det själva. Dumhuvudet ignorear mina förtjusande ord och fortsätter... Som tur var skulle vi av ganska fort, jag tog barnen i handen och sprang mot s-bahn före det nerknarkade äcklet skulle hinna efter oss.

En sånhär dag idag altså!





Måste lägga upp en bild på vårt lilla projekt som en avslutning på detta skräck inlägg.
Låt mej presentera: Lagerbloms nya fågelskrämma!