a day from hell

Typ. Ämen så hemsk dag har det ändå inte varit. Men klart värsta under tiden jag varit här!
Jag steg upp klockan 9 as usual. Fixade först frukost och tog sen fram strykbrädet och strykjärnet och satte igång att stryka kläder. Ända till klockan 3 på eftermiddagen strök jag kläder mer eller mindre.. Jag tvättade ju faktiskt mig själv och lite kläder vid sidan om också.

Sen for jag efter barnen. Allt var frid och fröjd hela tågresan. Vi stötte på en finländare som bott i Tyskland i 14 år som vi talade med hela resan från Frankfurt till Hofheim, väldigt trevlig äldre dam! Då vi klivit av tåget tog vi vår dagliga tävling genom tunneln vid S-bahn och satte oss sen för att vänta på bussen. Vi sprang, lekte och skrattade för full hals i väntan på bussen. Halva bussresan gick också fint ända tills Sebu kom på att han missat hästarna i hagen eftersom han satt på fel sida av bussen.. Pga. det var han tvungen att gråta nästan hela vägen hem tills vi började räkna hur många Audin vi såg på vägarna.. Det är väldigt lätt att få Sebu på bättre humör (:
Då vi skulle kliva av bussen kom vi till nästa stora problem. Sebu ville tynga på stopp-knappen, vilket han självklart får.. Men då måste jag lyfta upp honom, vilket inte heller är ett problem. Men det stora problemet kom då vi skulle stiga av, för jag lyfte ut honom då han ändå satt i min famn, men det skulle jag tydligen inte fått göra för han skulle ju hoppa från bussen (då skall man föresten hålla hans hand så länge så att han "flyger" en stund). Men så gick det inte idag. Ella började springa hemåt, Sebu efter bussen och jag efter Sebu. Efter att ha snackat med den lilla killen en stund gick han med på att komma hem. Då vi kom hem lekte vi i tamburen en stund, barnen var väldigt fascinerade över min tatuering! Haha, och Sebu frågade förstås "Warum tattiointti". Ella började förklara ngt om att hon ville prova sin mammas skor.. vi öppnade skåpet med skorna och där fanns tusentals. Plötsligt började tjejen gallskrika. Varken jag eller Sebu fick gå nära henne och snart sprang hon upp på sitt rum, under sängen. Efter att ha försökt övertala henne att komma ner och leka, utan några framsteg, gick vi ner och lekte med Sebus radiostyrda bil. Jag var tunnel och han chaufför. En halvtimme skrek den lilla tjejen tills Angi kom hem. Då var hon tyst en stund tills det började igen. Allt var fel och inget var bra. Efter att ha tjurat en halvtimme till började det bli lite bättre, hon visade stolt upp sin prinsessklänning och krona och kollade lite film. Vid maten bråkade de om färgen på joghurt, för både skulle ha rosa och det fanns bara en. Angi gick sen efter maten och lade dem i säng, därifrån hördes det gallskrik också..   

Efter att barnen somnat satt jag och Angi och diskuterade om allt mellan himmel och jord, skrev under au-pair kontraktet + lite andra jobbiga papper. Så nu skall jag äntligen gå och lägga mig och hoppas på en bätttre dag imorgon!
Gonatt